MÄRTA

Det var en flicka, det var en snärta,
hon bar det klingande namnet Märta.
Vi bruka' träffas så där ibland,
tills helt mitt hjärta hon satt i brand.

En dag sa Märta: Ska vi spatsera,
omkring i parken och resonera?
Vi kan gå runt ner på sta'n en stund,
se'n får du följa mej till mitt rum!

På ett bananskal som låg på vägen,
där halka' Märta, jag blev förlägen,
ty kan ni tänka vad jag fick se?
Min Märta hade ett ben av trä!

Hon var en flicka av rätta sorten,
det fick jag se när vi kom till porten.
Hon hala klänningen upp en flik,
där hängde portnyckeln på en spik.

Och när som Märta hon hade somnat,
och hennes träben det hade domnat,
jag rista namnet i hennes bark,
alltmedan Märta i sängen snark.

En tös med träben ska ni bortvisa,
det har jag lärt utav denna visa.
Jag plocka' stickor i fjorton da'r,
och har väl alltjämt ett flertal kvar.